Oj vad svårt det var för matte att säga vad det bästa med mig är. Jag är ju så himla bra på allt så det går ju inte bara att säga något...

Jag är lagom stor. Inte nån pevlig liten acessoar. Jag kan gå själv. Hur långt som helst. Fast vill du bära mig så får du väl prova... Väger väl sådär en 35 kilo. Jag har skön päls också. Som jag inte fäller. Du får karda mig!

Jag håller koll på matte, inte tvärt om. Hon bara går iväg i skogen och jag håller reda på var hon går. Följer med. Helst utan snöre.

Jag gillar att vara med. Bangar inte för några miljöer eller situationer. Går på stan, åker buss, klättrar i fågeltorn, leker på lekplatser...

Jag gillar folk, men inte sådär äckligt närgångna människor. Gillar inte att vem som helst skall tafsa på mig hur som helst. Jag hejar gärna men måste inte hälsa på varenda kotte och hoppa och slicka och stå i. Det är min flock förunnad, endast och enbart.

Jag är lugn och cool inne och vild och galen ute. På och av fungerar bra.

Allt du vill hitta på är jag med på. Bara du hittar på tillräckligt mycket, för nån soffpotatis är jag inte. Jobba med både kroppen och knoppen. Sen kan man för all del vila. Gärna i sängen... 

Vad jag är bra, vad jag är bra! Tänk så skönt det skulle va, om bara alla var som jag... /Tuffa 

Kolla in bara Fritz! Vi tog den till slut, den där älgen som har sovit på tomten. Knips, knips så bet vi av honom benet. Grynet höll och jag knipsade...

Nä.....

Det var husses kompis, motorcykel-Stefan, som gav oss den. Tack hygglo du! Sånna presenter är det sällan man får. Han har ju tyvärr inten egen hund att förgylla tillvaron med, men om vi får sånna goda presenter kan vi kanske tänka oss att låna ut oss till honom. 

Jag tog självklart hand om benet. Grynisen stod och kikade under lugg på oss. Husse tyckte ett ag var egoistisk och egennyttig. Självklart! Vad ska man annars vara? Han lånade i alla fall benet och sågade av det så att Grynet fick en bit och jag behöll den stora, som foten sitter på.

Gott med älg, gnag och svälj! /Tuffa