Jag är gästkrönikör i våran brukshundsklubbs tidning "Tassen". Här kan ni läsa mitt senaste alster:

Tassar är väl ett lämpligt ämne för en tidning som heter Tassen? Det var vad jag sade till matte när hon frågade vad jag ville skriva om till det här numret. Tassar är ju också något som är rätt aktuellt för oss hundar, trots allt har ju de allra flesta av oss fyra stycken.

Mina tassar är rätt stora och håriga. Dom är bra att gå i djup snö med och att gasa upp i full fart med. När det gäller att gasa upp i fart så är klorna också väldigt bra att ha. Man kan liksom spärra ner dom i snön (eller för all del jorden eller parketten...) och så får man bra grepp och kan komma iväg fortare (Nja i parketten går det faktiskt inte fortare, men det låter coolt!). När jag var en ung dam så bodde vi i stan och då gick man en del på asfalt och grusiga vägar. Då slets klorna ganska bra och matte behövde inte plocka fram klotången så särskilt ofta – det var ljuva tider! Nu när vi bor på landet och mest går off-road så åker det eländiga verktyget fram titt som tätt tycker jag.

Både syster Grynet och jag har utvecklat ett sjätte sinne för när matte är på kloklipparhumör. Då går hon till en byrå i hallen och drar ut en speciell låda. I den lådan förvaras diverse hundsaker, godis, tuggben och annat trevligt, men också sådana hemskheter som borstar och klo-tången. Så fort vi hör att det inte är ett tuggben som ska fram så brukar både Gryn och jag försöka smita undan och gömma oss. Tassarna viks in under kroppen så att de inte ska synas. Det funkar aldrig. Matte hittar oss jämt. Där är det en nackdel att vara en välväxt briardbrud, hade liksom varit lättare om man varit chihuahua eller nått. Några hemska minuter följer och så är 44 klor klippta. Tyckte du att det lät många? Nä, vi briarder har en massa sporrar och sånt vet du så det blir en himla massa klor...

I lådan med tuggben så finns även en annan hemsk sak. Praktisk, säger matte, men jag vet att den är förfärlig. Tass-klipparen.... Det är en liten klippmaskin som matte har för att raka bort håret mellan våra tår. Det är för att det inte ska fastna snöklumpar där emellan nu på vintern. Det är för all del inte skönt med snöklumpar heller, men den där lilla klipparen killas förfärligt mellan tårna. Stora högar med ludd ligger på golvet efteråt och så får man ägna närmsta halvtimmen åt att slicka bort den eländiga tjär-salvan som matte kletat där håret satt istället. Bläh!

/Tuffa